Hälsning ifrån Jonas Eriksson

Här nedanför kommer en hälsning som Jonas Eriksson har skrivit när han valt att lägga pipan på hyllan efter en lång och framgångsrik karriär.
---------------------------------------------------
Hej ALLA!

Hoppas ni har det bra runt om i Sverige.

Ursäkta att jag stör er några minuter, men jag vill ta tillfället i akt och tacka er alla för det stöd, hjälp och support jag fått under mina år som domare. Ingen nämnd och ingen glömd.

Jag har nu, efter en längre tids funderande, bestämt mig för att lägga pipan på hyllan, gå i pension eller kort och gott sluta.

Min A-landskamp nr 44, på lördag i Reykjavik mellan Island och Norge, kommer också att bli min sista internationella match.

Jag är oerhört nöjd och stolt över vad jag och mitt famtastiska team har åstadkommit, de matcher vi fått förtroendet att döma, de sex stora mästerskap vi deltagit i och hur vi under snart tio år haft förtroendet att döma 47 matcher i Champions League och vid 340 tillfällen fått blåsa igång matcher i Allsvenskan.

Varför jag slutar? Det finns såklart inte ett enda svar, det finns flera anledningar.

•Jag räknade för några veckor sedan att jag, sedan 2012, varje år i snitt har haft en bit över 100 resdagar från familjen p.g.a. deltagande i turneringar, kurser, matcher, träffar och andra åtaganden kring dömningen.

Det innebär att jag de senaste sex åren spenderat nästan två år ifrån min familj, ifrån mitt hem, ifrån släkt och vänner och ett ”normalt” fungerande liv.

•Som alla vet så har drivkraften att döma alltid varit lust, glädje och passion för mig. Att ha kul har alltid varit viktigast, och har hjälpt mig att dedikera mitt liv till ett yrke som minsann inte alltid varit enkelt. Jag har fortfarande kul och känner glädje och lust varje gång jag går in på en plan, men för varje match känner jag den avta - därför slutar jag nu medan jag fortfarande har kul.

•Ni, mina kollegor, om några vet att som domare är man alltid beredd att få kritik, inte få de matcher man vill, de matcher man tycker att man borde fått döma eller de uppdrag man tycker att man förtjänar. Precis som en spelare blir man ibland inte uttagen i startuppställningen, vilket är helt okey, och då har jag alltid varit den förste att gratulera de som får chansen att spela.

Men med en arbetsgivare (internationellt) där ledarskapet saknas, där det inte finns tillräkligt med respekt för de anställda, där kommunikationen är helt obefintlig och politik och återkommande osanningar är lika vanliga som den nepotism som frodas så känner jag att jag tappat den glädje som krävs för att lägga 100+ dagar per år på att ha dömningen som mitt yrke.

•Efter EM i Frankrike 2016, där jag och teamet fick döma en semifinal och vid årets slut rankades som världens fjärde bästa domarteam, så satt vi gemensamt målet att döma VM i Ryssland i sommar. Därefter skulle jag och mina fantastiska AD, Mathias och Daniel, tacka för oss.

Ett år senare fick vi via media veta att vi dessvärre inte fick förtroendet att döma VM i sommar, och istället för att sluta EFTER mästerskapet den 15 juli, så väljer jag att sluta FÖRE VM. Det är egentligen inte speciellt konstigt, eftersom min egen säsong de senaste tio åren mer har styrts av den internationella kalendern än den svenska.

•Jag är oerhört stolt över att både jag slutar när jag och mitt team fortfarande är professionella på högsta nivå, att vi tar alla uppdrag med lika stor koncentration, ödmjukhet och när jag ser tillbaka på våra betyg - nationellt och internationellt – så vet vi att det senaste året har varit ett av våra främsta. Att vi dessutom fysiskt sett aldrig haft bättre resultat känns också viktigt för mig.

Kanske undrar ni vad jag ska göra nu, vilka planer jag har framöver osv. Mitt korta svar är enkelt: jag vet inte riktigt. Jag är dock långt ifrån orolig att jag inte kommer ha tillräckligt att göra, frågan är väl mer vad jag väljer att fokusera på.
Under de senaste tio åren har dömningen gått före allt annat: Familj, kompisar, semestrar, uppgifter, engagemang och personliga intressen. Mer eller mindre allt som jag har gjort de senaste åren har varit med fokus på mitt jobb – att döma fotboll på världsnivå.

Framöver kommer jag att få mer tid för sådant som jag vill göra:

•Att spendera mer tid med min fru och två döttrar. Att vara hemma lite mer än tidigare, kunna vara lite mer engagerad i deras fotbollslag, att hänga med på cuper, träna dem regelbundet, se deras fotbollsintresse odlas och kanske stötta dem i deras domarkarriärer (om dom vill).

•Att kunna resa på semester NÄR JAG VILL, inte när Uefas matchschema säger att det är okey. Att kunna slappna av på semester utan att lägga en tanke på fotboll, att inte slaviskt behöva träna enligt ett program, att inte ha ett löptest runt hörnet, en pulskurva att rapportera, att inte ha ett lag att studera, att inte behöva planera för kommande domarresor.

•Att kunna lägga mer tid på de två gym jag äger tillsammans med Niklas Wikegård: WE Sigtuna och WE Knivsta. Att se till att folk i min närhet hittar till träning och hälsa, genom personliga, bra gym där mötesplatsen är i centrum. Dessutom ser jag fram emot att kunna engagera mig mer i de två startup-bolag som jag har varit med och grundat och investerat i, och som jag tror kan bli framgångsrika.

•Att föreläsa för näringslivet om ledarskap och domarskap i kombination. Intresset kring oss domare, vår värld, de krav som ställs på oss och vår vardag är oerhört stort och de gånger jag har får möjlighet att göra det, så tar frågorna aldrig slut. Jag tror att förståelsen och respekten för oss kan öka genom att vi pratar om vår fantastiska men ibland mycket svåra vardag och vilken oerhörd press det är att vara ledare för 22 fotbollsspelare i en minst sagt tuff arbetsmiljö.

Jag har dessutom under min karriär fått frågor om flera spännande uppdrag – i Sverige och runt om i världen - som jag hela tiden tackat nej till. Vad som händer nu, när jag berättar att min aktiva karriär i Sverige är slut, det får vi se.
Jag kanske dyker upp någonstans i en ny roll, med ett nytt uppdrag, med nya utmaningar framför mig.

Det enda jag vet är att alla mina kommande uppdrag, vilka de än må vara, kommer att vara roliga och ge mig det som är på väg att saknas mig i dömningen, dvs lust, glädje, passion och ett inspirerande ledarskap.

Till sist: min tacksamhet till alla svenska kollegor som stöttat mig sedan jag började döma fotboll i Luleå för 31 år sedan är enorm. Jag är stolt över att ha varit er kollega, och kommer alltid att heja på ”det tredje laget”.

Jag önskar er hälsa, framgång på planen och all lycka att kombinera domarskapet med familj och ett krävande civilt jobb.

Till de killar och tjejer som har internationella karriärer framför er – ha tålamod, var beredda på motgångar, jobba hårdare än era konkurrenter och glöm inte att Sverige är ett litet land i en stor värld.

Mvh
-JE